En översikt över McKenzie-metoden
McKenzie-metoden eller Mekanisk Diagnostik & Terapi (MDT) är ett biopsykosocialt arbetssätt som används vid undersökning och behandling av muskuloskeletala besvär i rygg, nacke och extremiteter1-4. MDT har visat sig vara tillförlitligt vid bedömning och klassificering till olika mekaniska undergrupper5.
MDTs logiska struktur ger möjlighet att på ett effektivt sätt bedöma patientens besvär samt ge förslag på relevant behandling. Under bedömningen identifieras också de besvär som ej är mekaniska och som behöver annan evidensbaserad behandling. Dessa patienter kan vid behov remitteras vidare till rätt instans6.
Forskning har visat att majoriteten av patienter med mekaniska besvär svarar bra på MDT-specifika övningar och upplever minskade symptom när de får individanpassade övningar7.
Kombinationen av hållningsråd och tillämpningen av specifika individanpassade övningar ger patienter möjlighet att själva hantera sina besvär. Den positiva maktförskjutningen ökar patientens motivation inför behandlingen, vilket även bidrar till snabbare och mer kostnadseffektiva resultat.8,9
Referenser:
- McKenzie and May 2000, 2003, 2006,
- May and Donelson 2008,
- Chorti et al. 2009,
- Clare et al. 2004.
- May et al. 2006
- McKenzie and May 2003.
- Long et al. 2004, 2008.
- Manca et al. 2007,
- Machado et al. 2010.
Robin McKenzie om MDT Video
MDT – Steg för steg guide
Undersökning
Inom MDT används en strukturerad och väl utprövad metodik för bedömning. Den ger vårdgivaren möjlighet att klassificera patientens besvär och placera in dem i rätt undergrupp. I det klassificeringssystem som finns inom MDT, förekommer tre olika undergrupper eller syndrom. Beroende av till vilken av dessa väldefinerade undergrupper patientens symptom kan härledas, väljs relevant behandlingsstrategi.
Kortfattat beskrivet handlar Derangement om mekanisk rörelseblockering i lederna. Dysfunktionssyndromet berör smärta orsakad av mekanisk belastning av förkortad vävnad och smärtan vid Posturalt syndrom uppstår vid statisk töjning av normal vävnad.
Efter en noggrann undersökning där patienten får svara på frågor om hur olika rörelser och positioner påverkar symptomen, ombeds patienten att utföra olika rörelser och återkoppla effekten av dessa. För patienter med ryggbesvär ser vi snabba resultat i 50 - 70 % av fallen (beroende på hur långvariga symptomen varit). Om smärta som upplevs distalt kan fås att flytta till en mera proximalt eller centralt belägen position är det en indikation på rätt rörelseriktning och en god prognos. Det här fenomenet kallas centralisering och flertalet studier visar att patienter vars symptom centraliseras har bättre prognos än de, vars symptom inte centraliseras1,2 .
Ofta följer en ökad rörlighet hos patienter med centralisering. Fenomenet med centralisering förekommer hos patienter med Derangement syndrom, vilket också är den vanligast förekommande gruppen hos patienter med ryggbesvär.
En viktig del i undersökningen är också att identifiera patienter som inte är lämpade för MDT. Det kan handla om sjukdomar eller tillstånd där annan specialkompetens och vård är nödvändig och i dessa fall får patienten hjälp att söka rätt behandling.
Referenser:
- Werneke et al, 1999, 2005, 2008
- May and Aina 2012
Klassificering
Patienternas symtom delas in i tre huvudgrupper baserat på deras reaktioner på upprepade rörelser. Dessa är:
- Derangement
- Dysfunktionssyndrom
- Posturalt syndrom
Det finns också en fjärde undergrupp som benämns ”Övrigt”. De olika klassificeringarna, inklusive undergruppen ”Övrigt”, har alla tydliga kriterier för att lätt kunna identifieras. Varje syndrom har sin specifika karaktär och sina kännetecken med specifika mekaniska åtgärder, som exempelvis upprepade rörelser och statiska positioner. Klassificeringssystemet inom MDT är omfattade och inkluderar även en mindre grupp patienter som inte går att härleda till de tre vanligaste syndromen. Dessa hör till gruppen ”Övrigt” och där handlar det exempelvis om patienter med allvarliga sjukdomar, icke-mekaniska besvär eller långvarig smärta.
Behandling
När patienten har fått en klassificering på sina besvär kan rätt behandling påbörjas.
- Behandling av derangement innebär hållningsträning, samt rörelser i den riktning som vid undersökningen visade sig centralisera eller minska smärtan.
- Behandlingen av dysfunktionssyndromet innebär töjning via upprepade rörelser i den riktningen patienten upplever smärtan.
- I posturala syndromet anpassar patienten sin hållning för att lederna ska bibehållas i en neutral position och därmed undvika långvarig ytterlägesbelastning.
Inom MDT betonas utbildning och aktiv patientinvolvering. En motiverad och aktiv patient är en viktig förutsättning för lyckad behandling. Patienter uppmuntras att behandla sig själva och ta ett aktivt ansvar för sina besvär. När detta inte är tillräckligt kan vårdgivaren vid behov använda manuella tekniker som exempelvis mobilisering.
Förebyggande åtgärder
När patienten har lärt sig att behandla sig själv med hjälp av specifika rörelser och korrekt hållning kan de på samma sätt använda den kunskapen för att förhindra återfall. Detta är viktigt eftersom forskning har visat att i synnerhet ryggsmärta har en tendens att vara återkommande, ofta med progressivt ökande besvär. Att förhindra återfall är därför viktigare än att leverera kortsiktig lindring genom passiv behandling.